Kära läsare av detta inlägg i allt som sägs på detta som kallas internet. Jag har något jag måste bekänna för dig. Jag är ett behovets barn, vilket gör mig beroende. För snart åtta år sedan och bakåt i tiden, så hade jag illusionen att få dricka den mängd alkohol som jag ville, var frihet och ett vuxet ansvartagande som så att säga gick hand i hand. Den strävan av frihet som jag ansåg att jag hade rätt till, ruinerade min familj, inte bara ekonomiskt, utan i allt som hör hemma i en familj.

Jag drevs också av en skuldbörda som jag inte kunde hantera för det jag hade gjort, fanns det ingen förlåtelse, och rent mänskligt så finns det ingen förlåtelse. Denna min strävan efter frihet som också var en jakt på en inre, djupare frid. Jag drevs av en inre längtan att få göra upp med mitt liv, rannsakas och hängas ut. Jag sökte genom psykoterapi efter något som kunde ge mig svar. Jag gick sex terminer i något som kallas för psykodrama. Det resulterade i att ångesten jag får dagen efter jag varit full, försvann. Psykologins uppgift är ju i första hand att lära sig att stå ut med sina brister och fel, inte att bota dem.

Något som fick denna nedåtgående spiral av "frihet och frid eller sinnersro" till att försöka ta mitt liv, förlora allt jag älskade och i ett sansat kort ögonblick, kunde se att de gick förlorade, bort ifrån mig. Men i den rusiga stämmning som fanns i kvarterspuben, där människor, antagligen med samma frihetsideal som jag hade, en falsk familjekänsla. Falsk för att den just fanns i det tillstånd som kom av fem, sex stora starka. Och sedan denna känsla av oduglighet och tomhet, kunde inte visa några känslor alls när jag var nykter, men i rusets kraft var jag den som krävde ablsolut lydnad och diciplin.

Men det fanns människor som jag inte kände, som tänkte mer på mina barns frihet och min hustrus längtan efter frid och att jag skulle få möta den frihet och frid som bara finns hos Gud, genom Hans Son, Jesus Kristus. Vad gjorde de då, hoppas jag att du undrar. Jo, de bad att jag skulle få möta Jesus. Och det gjorde Han.

Lyssna till Ida Möllers bön från hjärtat

Ja, jag är Din, Jesus och jag söker inget annat. Genom att Gud i lovsången öppnade mitt hjärta kunde jag ta emot frälsningen och att Gud faktiskt förlät mig. Gud genom Jesus tog min skuldbörda på sig, därför att Jesus tog syndastraffet i mitt ställe. Det var mitt skuldebrev som spikades upp på korset.

Så min vän som läser och lyssnar och kanske strävar efter lycka och frihet och frid.
Det finns bara en väg att gå. Och tänk på att det är ingenting du kan göra för att få den frihet och frid som du söker. Varken armhävningar, sluta röka, sluta supa eller inta någon introvert gymnastisk ställning. Nej, det är det som kallas nåd. Du har liksom jag blivit benådad från domen, i och med din innersta bekännelse och bön om förlåtelse, som kan ge dig frälsningens frihet och frid.

Så min vän, för din egen skull endast, besök någon kyrka nu i helgen. Jag tror att Gud söker efter just dig, för Han gav Sitt liv för dig, för att Han genom Jesus älskar dig så oerhört mycket.

/immanuel